De Tweede Ronde. Jaargang 10

[p. 147]

Drie gedichten
Pär Lagerkvist^*
(Vertaling Lisette Keustermans)

Angst, angst is mijn erfdeel

Angst, angst is mijn erfdeel,
de wond aan mijn hals,
de kreet van mijn hart in de wereld.
Nu verhardt zich een schuimige wolk
in de grove hand van de nacht,
nu rijzen de bossen
en steile hoogten
zo bars op tegen het gekrompen
hemelgewelf.
Hoe hard is alles,
hoe star, zwart en stil!

Ik ga tastend rond in deze donkere kamer,
ik voel de scherpte van de rots tegen mijn vingers,
ik krab mijn geheven handen
tot bloedens tegen de ijzige wolkenflarden.

Ach, ik scheur de nagels van mijn vingers,
mijn handen krab ik tot pijnlijke wonden
aan bergen en donker bos,
aan het zwarte staal van de hemel
en aan de koude aarde!

Angst, angst is mijn erfdeel,
de wond aan mijn hals,
de kreet van mijn hart in de wereld.

* Zie Vertaald proza.

Ångest, ångest är min arvedel

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!

Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.

Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

[p. 148]

Uit ‘Avondland’

Het is niet god die van ons houdt, wij zijn het die houden van hem.
Die ons uitstrekken naar hem, verlangend naar iets

iets dat ons te boven gaat,

zoals liefde.
En ons verlangen wordt heter naarmate het minder beantwoord wordt,
onze vertwijfeling dieper naarmate we beter verstaan dat we verlaten zijn.
Dat niemand van ons houdt.

Wat is diep als gemis, als onbeantwoorde liefde.

[Zweeds]

Det är inte gud som älskar oss, det är vi som älskar honom.
Som sträcker oss efter honom i längtan efter något annat,

något utöver oss själva,

så som kärleken gör.
Och vår längtan blir hetare ju mindre den besvaras,
vår förtvivlan djupare ju mer vi förstår att vi är övergivna.
Att vi är älskade av ingen.

Vad är djupt som saknad, som obesvarad kärlek.

Als je in god gelooft en er bestaat geen god
is je geloof een nog groter wonder.
Dan is het werkelijk iets onbegrijpelijk groots.

Waarom ligt een mens in het donker te roepen naar iets dat niet bestaat?
Waarom doet zoiets zich voor?
Er is niemand die hoort dat iemand roept in het donker. Maar waarom bestaat de roep?

[Zweeds]

Om du tror på gud och någon gud inte finns
så är din tro ett ändå större under.
Då är den verkligen någonting ofattbart stort.

Varför ligger det en varelse nere i mörkret och ropar på

något som inte finns?

Varför förhåller det sig så?
Det finns ingen som hör att någon ropar i mörkret. Men varför finns ropet?